Kanada av Richard Ford handlar om några månader ur den 15-årige Dell Parsons liv i slutet på 1950-talet. Från familjens kringflackande liv under de tidiga barnaåren, en följd av pappans arbete hos försvarsmakten, har han en förhoppning om att få bo kvar Great Falls då pappan inte längre arbetar åt dem. Dell har två huvudintressen, gå i skolan och schack. Men när hans föräldrar, hux och flux måste man nog säga, bestämmer sig för att råna en bank, förändras livet helt och hållet för den unge Dell. Redan i de första raderna i boken sammanfattar Ford de existentiella händelserna, rån och någon tid senare ett dubbelmord. Den övergripande historien är på gränsen till att vara osannolik, men går aldrig över den. Det som händer i romanen, skulle kunna hända. Och verkligheten har ju en förmåga att överträffa dikten.
Det är en omfångsrik bok, 462 sidor i Brombergs inbundna upplaga. Kanske skulle den ha tjänat på ett färre antal sidor. Det förekommer ett antal långa avsnitt som aldrig för handlingen framåt och jag har delvis behövt kämpa på för att ta mig igenom den. Kanske lovar han för mycket i texten också som aldrig riktigt infrias typ: “Det han inte visste denna morgon var det fruktansvärda som skulle ske under de närmaste dagarna.” (inget citat ur boken). Men antingen drar han ut på det för mycket eller så är inte det “fruktansvärda” så fruktansvärt som han förespeglar. För det inträffar aldrig riktigt förutom romanens två bärande händelser; bankrånet och morden.
Men gestaltningen av den unge Dell är lysande och man kan lätt leva sig in i det han upplever. Även andra personer är mycket väl gestaltade inte minst Dells bankrånande föräldrar och hans tvillingsyster. Det är också en fascinerande beskrivning av livet i en till hälften övergiven håla i Kanada.
Romanen är skriven i första person, Dells, och det ger en bra närvaro i texten och Ford är skicklig på att förmedla saker som skett utan Dells närvaro, trots att historien bara är sedd ur Dells ögon.
Minnesvärt citat. Ur ett brev Dells mamma skrev:
“Jag tror”, skrev vår mor med sin prydliga handstil, med det blå bläcket som hon antagligen fick i fängelset och som på sina ställen hade blivit osynligt, “att när man dör så vill man förmodligen det. Man kämpar inte emot. Det är som att drömma. Det är skönt. Tror du inte att det känns skönt? Att bara ge efter för något. Slippa kämpa, kämpa, kämpa. Så småningom får jag anledning att oroa mig för det och ångra mig. Men just nu mår jag bra. En sten har lyfts från mina axlar. En stor tyngd. Naturen skyr uppenbarligen inte tomrum.”
Curiosa: Jag har hittat cirka tio korrekturfel vilket är överraskande högt. Vanligtvis brukar jag sällan upptäcka mer än ett par stycken i böcker från etablerade förlag.
Den får endast 5 av 10, i huvudsak beroende på att händelserna, i mitt tycke, inte räcker till för 462 sidor.
