Kupé nr 6 är en roman av Rosa Liksom, pseudonym för finländskan Anni Ylävaara, och utkom 2012. Den handlar om “flickan” som delar kupé med “mannen”, båda namnlösa, som företar en resa på den Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. Han på väg till ett arbete där, hon som arkeolog för att studera hällristningar i Mongoliet. Med några undantag följer läsaren händelserna ur “flickans” perspektiv. Förutom glimtar ur mannens liv (som kringflackande byggnadsarbetare i Sovjet och hans enorma behov av kvinnor (könsorden haglar tidvis ur hans mun) och alkohol) och glimtar ur “flickans” komplicerade relationer i Moskva, är romanen en enda lång miljöbeskrivning av det sönderfallande imperiet. Supande människor, inte minst “mannen” i kupén som intar sådana mängder vodka att han borde ha dött av alkoholförgiftning redan innan Ural. De passerar husruckel som är på väg att falla samman. Dörrar som slår hängande i ett gångjärn. Vägar sönderkörda till leråkrar där endast gasen i botten gäller för att ta sig fram med bil. Vårvinterblött, kyla, snö som faller, rostigt järnskrot, barska buttra människor.
Rosa Liksom är skicklig på att beskriva miljöer men till slut blir de omfattande, adjektivrika beskrivningarna, “too much”. Exempel:
“Ett par timmar senare lufsade flickan och mannen in mot centrum av den köldstela miljonstaden, färgad av den saffransgula morgonrodnaden. Flickan kände den trygga gatan under sina fötter. På bägge sidor om den gropiga gångbanan reste sig snövallar högre än mannen, mellan dem hade stadsborna trampat upp stigar. De gick stela och kippade efter andan förbi obebyggda tomter som låg begravda under snön, förbi stadens odlingar, skolan, staket och gårdsportar glaserade med snö, förbi glasverandor med isblommor på rutorna och en kraftig kvinna som vandrade i frostdimman. På sina ställen fanns det så mycket snö att vallarna nådde ända upp till lamporna på lyktstolparna. Vid busshållplatsen stod en hemtrevligt sovande och ymnigt ångande folkhop som väntade på trådbussen, i tunna täckjackor, frostiga pälsmössor och mäktiga filtstövlar på fötterna.“
Långa uppräkningar av föremål. De kan uppta en halv sida (i min e-bok). Exempel:
“Utan att bry sig om männens varningar fortsatte flickan sin bekymmerslösa vandring på stranden, hon gick förbi en rostig härd, en nyckelschablon för gamla nycklar till en jättelik boj, en cykeldynamo, resterna av en brandspruta, trasiga skottkärror, järnstänger, en kopparcylinder, en liten motor, proppar, korkar, sönderslagna vodkaflaskor, bottenlösa plåthinkar, en oljig emaljkastrull, vikter, vattenledningsrör, hagel, en traktorratt, bottnen från en resårsäng och en sönderrostad plåtskylt med texten: Teknisk-vetenskapliga organisationens huvudkontor för vibrationsstudier av industriella primärmotorer. “
Men det är som om alla dessa beskrivningar inte tillför historien något förutom att förstärka bilden av ett trasigt samhälle. Och kanske är det syftet med romanen. Kanske är “mannen” en metafor för ett nersupet Sovjetunionen, “flickan” det väst som betraktar sönderfallet? Nej jag vet inte. Men det var inte av lust jag slutförde läsningen. Jag tycker drivet saknades och hade nog ingen egentlig behållning av berättelsen. Ingen av huvudpersonerna (“mannen” och “flickan”) berörde mig speciellt heller och kändes rätt anonyma och platta. Vi får bara ytligt veta vad de varit med om tidigare men inte tillräckligt för att bli engagerad. Inte jag i alla fall. Tavlor på en utställning är ett musikverk av den ryske tonsättare Modest Musorgskij där musiken illustrerar just tio tavlor på en utställning. Kanske är Kupe nr. 6 något liknande, kapitlen, scenerna är som separata tavlor med syftet att beskriva den sovjetiska verkligheten sedd från fönstret i en tågkupé på Transsibiriska. Och det gör hon riktigt bra.
Kuriosa: Resan i boken sägs ske i mitten av 1980-talet. Jag gjorde den själv 1983 men kan inte minnas att det såg så eländigt ut som Rosa Liksom beskriver. Delvis baserat på den resan skriver jag för närvarande på min nästa roman, som jag, utan att känna till Rosa Liksoms roman, tänkte kalla Kupé nr. 5. Men det går ju inte längre. Arbetstiteln är nu i stället Tåg nr. 4 till Peking. Men den romanen handlar om något helt annat.
Betyg: 4 av 10. Som vanligt i mina reflektioner är det ingen litterär bedömning utan avser endast hur mycket jag gillade den. Kupé nr 6 fick Finlandiapriset när den kom ut på 2010-talet.
