Vitön av Bea Uusma är den andra, och möjligen sista delen i Uusmas forskning om vad som hände polfararna Andrée, Strindberg och Fraenkels. Det första delen, Expeditionen, tog andan ur mig när jag råkade få syn på den på Årsta Bibliotek. Läste halva boken där, och andra halvan sedan jag kommit hem efter att ha lånat den. Kunde inte sluta läsa helt enkelt. Vitön gav mig samma upplevelse och läste ut den i två omgångar, en före middagen. Den andra efter. Uusma har en förmåga att fånga läsaren och det är spännande som den bästa kriminalroman. Båda böckerna kan ju också se som en brottsplatsundersökning med den lilla skillnaden att inget brott har begåtts. I alla fall inte av någon människa. Det är oerhört fängslande att följa Uusma logiska resonemang om vad som kan ha utspelat sig de sista tre-fyra dagarna sedan de landat på Vitön. Följa trådar som inte leder någonstans och andra trådar som faktiskt gör det. Det mödosamma arbetet med att hitta experter som kan ta sig an analyser av fynden, få tillgång till material, få tillstånd att besöka Vitön med en forskargrupp, samla in pengar för den mycket kostsamma expeditionen. Det tålamod Uusma uppvisar i väntan på resultat.
Förutom avsnitten där Uusma med sitt forskarteam väntade på att få stiga iland på Vitön tycker jag det mest spännande avsnittet var analysen av en av Andrées dagböcker, den han bara påbörjat och hittats i en av hans fickor. Den var skadad och i praktiken oläsbar för det mänskliga ögat. Hur hon genom att belysa bladen med ett speciellt ljus lyckats få fram ord och bokstäver, ännu utan mening. Hur hon genom att markera alla 78000 tecken i den välbevarade dagboken av Andrée (den han omsorgsfullt paketerat och hittats intill Andréer kvarlevor), matade in dem i en AI modell. Den användes sedan för att analysera fragmenten från den andra dagboken och hon kunde på det sättet dechiffrera mycket av innehållet. Det gav ytterligare en bild av de fåtalet dagarna polfararna vistades på Vitön.
Vitön är lika rikt illustrerad som Expeditionen om än inte lika vetenskapligt illustrerad som jag minns det. Den första delen hade fler vetenskapliga tabeller, kartor, skisser, analyser och liknande. Jag kan ha fel men min känsla är också att Vitön inte har samma substans som Expeditionen. Ingen stor skillnad men dock en skillnad som kanske visat sig i antalet vetenskapliga illustrationer.
Uusma blandar vetenskapsresonemang med personliga reflektioner vilket gör att jag nästan sitter bredvid henne när hon berättar.
Slutorden i boken ger mig en känsla av att polfararna släppt sitt grepp om henne men jag undrar verkligen …
Betyg: 8 av 10.
