Flyktkonsten av Fredrik Sjöberg, är en blandning av essä, biografi och reseskildring. Den handlar om Gunnar Mauritz Widforss (ja, dubbel s i slutet), en akvarellmålare med vackra landskap som specialitet och fördelade sin femtiofemåriga levnadsbana på 1800- och 1900-talen. Avled 1934 i Grand Canyon. En konstnär jag aldrig hört talas om men vars verk betingar höga priser (hundratusentals kronor) i USA. Vi får följa Widforss från det att han prövar sina konstnärliga vingar, bestämmer sig slutligen för att helhjärtat satsa på att bli akvarellmålare och tills dess att han slutligen avlider av en hjärtåkomma (vad jag förstod) i Arizona. Beslutet att bli akvarellmålare var kanske det viktigaste under hans liv. Sjöberg beskriver vådan av att bestämma sig i generella termer så här och som han också föreställer sig gällde för Widforss:
Det svåra är att bestämma sig. Naturligtvis möter man på vägen också många andra hinder och svårigheter, ständigt, men dessa bjuder sällan samma motstånd som de stora, livsavgörande besluten, de som inte kan fattas med mindre än att man i samma ögonblick murar igen sina bakdörrar. Inga utvägar, inte ens på glänt. Att bli en bra målare är svårt nog, men att en gång för alla bestämma sig, och därefter inte vika en tum, är när allt kommer omkring ännu svårare. Först när konstnären släpper taget blir synen förändrad. Som vore målarlyckans yttersta förutsättning fiaskoskräckens mörka resonanslåda.
Sjöberg prosa är oefterhärmlig med fantastiska metaforer. Som resonanslådan ovan eller denna om inrättande av naturreservat i det unga USA:
Receptet var en i allt väsentligt oprövad idé om jungfrueliga reservat, utplacerade som söndagar i vardagslandskapet.
Eller denna om att gräva i det privata hos obekanta:
Ändå var flykten [Widforss flykt] bara en teori, en halvautomatisk fantasi för håglösa dagar, en sorts tankebrodyr med hög skvaller potential.
Precis som i Flugfällan kryddar Sjöberg också sin berättelse med anekdoter och sidospår men lyckas ändå med dem fördjupa grundberättelsen om Widforss irrfärder i Europa och sedermera i USA. Han konstaterar själv på ett ställe om ett sidospår: som desvärre inte riktigt hör hit […] men lägger man pussel räknas alla bitar. Han illustrerar också en av mina sentenser jag brukar strö omkring mig att människan är människans största intresse: Finns något i längden lika trist som vildmark utan verksamma människor.
Det märkliga är att trots att ämnet i Flyktkonsten (akvarellmålare) intresserar mig mer än den i Flugfällan (flugor), är den sistnämnda några strån vassare.
Det blev ändå ett antal post-it lappar i den samlingsvolym jag läste Flyktkonsten. Den sista delen, Russinkungen, återstår nu.
För övrigt är Yosemite Nationalpark ett av de resmål jag skulle vilja besöka innan resan är över och som också pryder omslaget på Flyktkonsten när den först kom ut som en egen individ.
Betyg blir 8 av 10.
