I inledningen av min andra roman, Rubato, ställer sig protagonisten Johannes frågan om man i efterhand kan skilja ett minne från en dröm. Några dagar tidigare hade han passerat en förbjuden gräns och kysst Klara för första gången. Det var något så osannolikt att när han tänker tillbaka på stunden där i bilen, undrar han om det verkligen hänt eller bara varit en dröm. Jag förstår honom. Hur kan man i efterhand veta det? Trots att fyrtiofem år passerat sedan pappa gick ur tiden händer det att jag drömmer att han ännu lever. Efter en sådan natt kan jag inte på morgonen innan jag vaknar till, riktigt särskilja det som hänt i drömmen från ett verkligt möte dagen innan. Jag vet ju, rent intellektuellt sett, att han inte längre finns i det vanliga livet. Men jag undrar, kan den känsla drömmen väckt i mig, skilja sig från den om jag faktiskt träffat honom alldeles nyss?

Dessa tankar väcktes hos mig efter att ha läst en av Goethes dikter (till höger översatt av ChatGPT):

I Goethes diktjag är den saknade ännu kvar i minnet. Vad jaget än gör, finns den saknade där. Dikten slutar med en önskan om “vore du här”. Men kanske, kanske är denna önskan redan uppfylld? I hans hjärnas vindlingar finns personen kvar.

Kan det vara så att en person man en gång älskat aldrig någonsin kan försvinna. Om det så var fyrtiofem år sedan man senast sågs, kan det kännas som … igår. Det finns något trösterikt i detta. Förlusten av en kär vän behöver inte vara en verklig förlust. De känslomässigt laddade minnesspåren, som en gång formats genom det limbiska systemet, förmår ännu alstra det dopamin och oxytocin i min kropp det verkliga mötet en gång gjorde. Precis som i Goethes dikt ovan skulle kanske den saknade vara med mig 𝑤𝑒𝑛𝑛 𝑚𝑖𝑟 𝑑𝑒𝑟 𝑆𝑜𝑛𝑛𝑒 𝑆𝑐ℎ𝑖𝑚𝑚𝑒𝑟 𝑉𝑜𝑚 𝑀𝑒𝑒𝑟𝑒 𝑠𝑡𝑟𝑎ℎ𝑙𝑡.

Och jag tror Eric R. Kandel skulle hålla med mig i mitt resonemang.