Författarinnan är en roman av Christine Falkenland. I centrum finns Protagonisten Yvonne, som är i övre medelåldern och anländer som reserv för vistas på Berg, någon sorts pensionat, en månad. På Berg bor också Hektor en äldre man och de två unga Rebecka och Pierre. Så småningom ansluter Yvonnes ex Jovan. Alla skriver i en eller annan form.
Ytterst handlar Författarinnan om skrivandets vedermödor. Yvonne har haft ett långt uppehåll. Rebecka står inför den svåra andra romanen. Pierre skriver poesi med tveksam framgång.
Yvonne beskriver författandets dilemma så här:
Jag förlorade vänner med åren. Några tröttnade jag på. Andra blev det meningsskiljaktigheter med, då bröt jag och gick därifrån utan saknad. Jag hade skrivandet, var aldrig ensam. Det var ena sidan av sanningen. Den andra var att de tröttnade på min oberäknelighet. Under mina depressiva sjukdomsperioder drog jag mig undan all kontakt. Jag ville dölja mina svagheter. Under mina skrivperioder drog jag mig undan, ville inte bli störd. När jag återvände var tilliten förstörd.
På Berg lyckas inte Yvonne med sitt skrivande. Varje gång hon satte sig ner utförde hon samma ritual. “Öppnade pennskrinet och plockade fram glasögonen. Pennan med det lättflytande bläcket. Den vässade blyertspenna. Pappas armbandsur. Jag vred upp det. Jag satte mig ner och öppnade skrivboken.” Men sen blir det inget.
Hon försöker få kontakt med både Pierre och Rebecka. Skriver meddelanden till dem på små lappar som hon sticker in under deras rumsdörrar men får ingen respons. Varje gång Yvonne försöker få till ett djupare samtal med Rebecka blir responsen “inte nu, kan vi ta det senare” eller något liknande.
Författarinan var ingen större läsupplevelse för mig. Jag skriver själv men lyckades inte identifiera mig med de problem personerna på Berg sliter med.
Betyget från mig blir bara 4 av 10.
