Amsterdam är en roman av den brittiske författaren Ian McEwan och kom ut 1998. Två vänner, Vernon och Clive, deltar på en begravning av Molly som tidigare under olika perioder varit deras älskarinna. Clive är en framgångsrik kompositör, Vernon chefredaktör för en morgontidning vars upplaga minskar. Molly har också varit utrikesminister Julian Garmonys älskarinna och Vernon får av en slump tillgång till depraverade bilder på honom. Mer ska jag kanske inte berätta om boken.
Den är ingen tegelsten, 170 sidor, men skriven med en skarp blick på bland annat människans tillkortakommanden. Jag minns särskilt en scen där Clive i början ser sig som – och han blir nästan generad av att tänka det – som ett geni. Den symfoni han håller på att slutföra kommer att gå till historien är han helt övertygad om. Det fattas bara en sista touch så kommer den att bli fulländad. Men på grund av en konflikt pyser luften ur honom och innan scenen är över har han tappat tilltron till både verket och sig själv. Snygg stilstudie.
Från:
… och såg tillbaka mot det storartade, det praktfulla kaos som omgav hans mödor och än en gång fick en flyktig tanke, ett minimalt fragment av en aning som han inte skulle ha delgett en enda människa i världen, inte ens skulle ha anförtrott sin dagbok, och vars nyckelord han endast med tvekan hade format i medvetandet; tanken var i all sin enkelhet att det kanske inte vore en överdrift att säga att han var … ett geni. Ett geni.
Till:
När han på förmiddagen vaknade efter en kort slummer visste han att flödet, skaparorgien, var förbi. […] – plötsligt var den [en sats i symfonin] aska i hans mun.
Jag måste också få citera ett avsnitt där morgontidningen försöker repa sig efter ett nederlag för att återställa upplagesiffrorna. Redaktionen skissar på vad de ska ta sig an härnäst:
– Det är på tiden att vi har fler regelbundna krönikor. Det är billigt och alla andra kör med krönikor. Ni vet, vi anlitar någon med låg eller medelmåttig intelligens, möjligen kvinna, för att skriva om, tja, just ingenting särskilt. Ni har sett dem. Går på en fest och kan inte komma på vad en person heter. Tolv hundra ord.
– Typ navelskådande«, föreslog Jeremy Ball.
– Inte direkt. Skådande är för intellektuellt. Mer i stil med navelprat.
– Lyckas inte få videon att funka. Är min rumpa för stor? föreslog Lettice hjälpsamt.
– Precis så. Fortsätt.
Redaktören viftade och fäktade med fingrarna i luften för att locka fram deras idéer.
– Hrm, köper ett marsvin.
– Hans baksmälla.
– Hennes första gråa könshår.
– Får jämt kundvagnen med det vingliga hjulet.
– Utmärkt. Den gillar jag. Harvey? Grant?
– Mm, tappar ständigt kulspetspennor. Vart tar de vägen?
– Öh, han lyckas inte hålla tungan borta från det lilla lilla halet i tanden.
– Lysande, sa Frank. Tack ska ni ha allesammans. Vi kör vidare med det här imorgon.
Slutet av romanen är lite förutsägbart men det gör inte mig något. Det är läsningen som är underhållande även om handlingen är en smula konstruerad och bitvis bisarr.
Mitt betyg blir 8 av 10.
