Ming arbetar och jag tar en morgonpromenad där vi bor i den 32-gradiga värmen. Fuktigt och svettigt men inte allt för ansträngande. I lägenheten har vi, förstås, luftkonditionering och det räcker att veta för att jag ska stå ut med värmen.

Området är nytt och alla har inte tillträtt sina ägarlägenheter (som är det som gäller i Kina). Så alla skyskraporna här är blott några år gamla. Det som lockar folk hit är framförallt gymnasiet som har ett gott rykte och ligger några stenkast från betongskogen. Dessutom ligger Shenzhen teknologiska universitet med sina 15000 studenter bara en tunnelbanestation bort. En bra utbildning till sina barn är lika viktigt för föräldrarna här som hemma. Grannföreningen har precis tillträde till de nya bostadsrätterna och firar det med en blomexplosion. På andra sidan byggnaden monterar någon ett luftkonditioneringsaggregat.

Elmopeder i drivor och märkligt nog är ingen av dem låst med typ hänglås och kedjor. Det vanliga låset tycks räcka. Laddstationer för dem är under uppförande.

Pingshan, som distriktet heter, ligger en mil från kusten och åtskiljs från det Sydkinesiska havet av ett rätt högt bergsmassiv. Lite av Höga Kusten.

Husen till längst upp är rätt slitna och kommer att rivas. Ändå lite mysiga kvarter. Men mitt ibland dem hittade jag några av de traditionella husen med den käcka uppåtsvängen vid takfoten. Kanske får de stå kvar? Renoverade skulle de bli en tillgång till området.

Det här verkar finnas i många städer: en timer som anger hur lång tid innan grönt. Påverkar laglydigheten, tänker jag. 

“Det spear ingen roll om katten är vit eller svart, så länge den fångar möss” var Deng Xiaopings argument för blanda in lite kapitalism i den kinesiska kommunismen. Men vad skulle han ha sagt om grisarna som hänger uppe i vänstra delen av ställningen?

Finfördelat vatten sprids ur lastbilens kanon för att binda damm och föroreningar som finns på vägar och byggarbetsplatser.

Bougainvillea, en av min mammas favoritblommor.

Nånstans där bor vi 🙂