Det tar cirka två timmar från Pingshan till Baoán flygplatsen med tunnelbanan och turerna börjar först vid fem-sex tiden på morgonen. Då mitt flyg avgår 7:55 blir det omöjligt att ens hinna fram till avgångstiden än mindre att vara där två-tre timmar innan. Så sista natten i Shenzhen bor jag på ett hotell som ligger i anslutning till flygplatsen. Redan efter lunch åker jag själv till hotellet och vi bestämmer oss för träffas på kvällen för att inta den sista middagen på ett ställe relativt nära flygplatsen då jag ska upp tidigt morgonen efter. Valet föll på Huale Harbor som ligger vid Linhais tunnelbanestation på linje fem, en knapp halvtimme från mitt hotell.

Innan middagen passar vi på att besöka toaletten. Texten ovanför pissoaren har en rolig uppmaning: “One small step forward, one giant leap for civility”.
Mellan parkområdet och Linhai-stationen ligger en galleria där vi väljer en restaurang med Sichuan mat. Het alltså och då menar jag … het. Majsjuicen med sin milda sötma lindrar slemhinnorna i munhålan. Men oj så läcker mat.

Efter avskedet från Ming och hennes mamma på Qianhaiwan stationen tar jag mig till hotellet.

Jag bokade hela resan med Lufthansa (via München och Beijing). Sträckan Beijing-Shenzhen körs dock av Air China. På väg till Shenzhen funkade incheckning perfekt via Lufthansas app ett dygn innan. Men när jag dagen innan hemfärd skulle utföra samma manöver trasslade det. När jag skulle checka in med appen blev jag omdirigerad till Air Chinas webbplats. Efter att ha ändrat språket till engelska, lyckades jag inte få dem att förstå att jag hade en biljett hos dem. Bokningsnummer och liknande verkade vara olika. Jag kontaktade Lufthansas chat och de sa att jag måste checka in på flygplatsen vid Air Chinas incheckningsdiskar.

För att ha marginal sätter jag väckning till fyra på morgonen men vaknar före tre utan att kunna somna om. I alla fall är jag på plats vid incheckning redan 4:45. Trodde jag skulle vara ensam i avgångsterminalen men icke. Däremot ingen trängsel. Efter att ha köat fem minuter vid en disk blir jag hänvisad till en kö för speciella resenärer. Efter några ytterligare minuters köande där blir det min tur. Jag ger personalen mitt pass och Lufthansas biljettnummer med nerverna utanpå tröjan. Tänk om inte heller de hittar min biljett. Men det tog inte många minuter innan jag hade boarding pass och en taggad väska för leverans till Arlanda. Hur smidigt som helst.

Så redan klockan 5:23 hade jag passerat säkerhetskontrollen tar rulltrappan ner till våningsplanet där gaten ligger. Som synes på bilden till vänster, särskilt längst bort i bilden, var det långt ifrån folktomt. Köper en “frukost” i en Seven Eleven butik. Vid boarding tar en buss oss till flygplanet. På plats vid gången (jag vill helst sitta där) noterar jag att min stolsgranne tar upp en tidning, China Daily. Vet inte när jag senast såg någon läsa en dagstidning publikt. Det brukar bara vara smarta telefoner som gäller numera.
Flyget är cirka en halvtimme sent och därefter tar det nästan tjugofyra timmars resande innan jag kan låsa upp dörren i Årsta vid ett-tiden på morgonen dagen efter. Skönt att vara hemma men det har också varit mycket skönt att vara i Kina. Min armbåge förutan, hade jag gärna stannat längre. Det varma och fuktiga klimatet passar mig. Mina annars torra hälar är lena som en barnrumpa under vistelsen där. Visst, minsta ansträngning och man svettas men jag blir inte utmattad av värmen. Och det är sällan det blir så mycket varmare än 32-33 grader.