Ett bättre djur av Eric Rosén handlar om Marcus, en lågmäld man som tidigare förlikat sig med sakernas tillstånd och vad som än hände tänkte att nu gör vi det bästa av det här. Men efter hustrun Charlottes död i cancer agerar han likt en rättshaverist och gör allt för att hitta en syndabock. Sjukvården, politikerna, journalisterna och inte minst den behandlande läkaren. Men utan framgång. Äktenskapet beskrivs till en början som ett enda kärleksrus även om det då och då ploppar in saker som får läsaren att tänka: “är det så lyckat egentligen?”. Mer ska jag inte berätta för att inte avslöja för mycket. Men som vanligt är allt inte vad det verkar vara.

Rosén har ett bra flyt i språket och trots att det bryter mot reglerna så gillar jag hans sätt att beskriva en del av dialogerna med brödtext. Det finns en nerv i det som inte skulle komma fram om de varit upplagda som traditionella pratminus-dialoger. Här är ett exempel:

Han suckade med flit och sa att hon kunde skicka ett sms om det var något, hon sa mm, han sa att han skulle till affären sen, hon sa okej, han undrade om hon ville ha något särskilt hon sa mm, grönkål och turkisk yoghurt och honung och kanske en ask Noblesse, om det fanns kvar, de hade extrapris häromdagen, och han nickade.

Den idén kan man stjäla på bästa intertextualitetvis.

Romanen är okej och man slukar den lätt. Men den har ett trovärdighetsproblem. Marcus dissande av myndigheter med mera är lite för extrem utan att man förstår varför. Rosén berättar det bara. Berättelsen skulle ha tjänat på att det gestaltats bättre. Det är kanske lite för mycket “tell” i stället för “show” i hela boken. Upplösningen är Hollywoodsk men vissa gillar ju det. Kanske har jag själv fallit i samma grop i mina egna romaner.

Betyget blir 6 av 10.