Promenader i natten av Lina Wolf är en essä om skrivandets vedermödor och skapande process. Upplägget är att i fyrtio kapitel berätta om en dröm man inte ska ta bokstavligt. Snarare är det, misstänker jag, ett sätt att låta fantasin styra vad kapitlet ska innehålla. Men också ett sätt att berätta om sitt skrivande. I alla fall börjar varje avsnitt med “Jag drömde att …” och sen låter hon orden flöda. Delvis uppmanad av en gud eller i ett fiktivt samtal med Kejsar Marcus Aurelius. Har man läst något av henne får man i glimtar av hennes blivande romaner.

Med några undantag tycker jag inte att hon tar ut svängarna lika mycket som hon gör i sina böcker. Ett av undantagen är där guden uppmanar henne att sätta sig in i en brottslig människas hjärna och försöka förstå hur man kan begå ett yxmord. Tankarna förs förstås till Dostoijevskijs Raskolnikov. <

Största behållningen av Wolf essä var för mig att den inspirerar till ta ut svängarna när man skriver en scen eller ett synopsis. Låt fantasin flöda. Tids nog kan man normalisera dem. Men också att man med nödvändighet, som med exemplet om yxmordet ovan, måste kliva in i hjärnorna hos de personer man berättar om. Kliva in i berättelsen och jag märker själv när jag lyckas med det, skriver jag som bäst.

Betyg 8 av 10 då den inspirerade mycket i mitt eget skrivande.