Flugfällan av biologen, litteraturkritikern och entomologen Fredrik Sjöberg, golvar mig. Aldrig någonsin har väl flugor fångat mitt intresse mer än det Sjöberg gör i sin bok. På sin höjd har de tidigare fått min uppmärksamhet när de varma sommardagar irriterande virvlat runt mig när jag svettig vandrat i skogen. Eller när de envisas med att sätta sig på den köttbit jag just tänker förtära. Men ska sanningen fram var det faktiskt inte de flugor han samlade på som rönte mitt största intresse, trots att han rikligt delar med sig av de latinska namnen på allehanda sällsynta arter. Det som fångade mig var den rika och välformulerad texten. Han skriver varierat och med sitt precis sätt att beskriva saker närmar det sig det vetenskapliga sättet utan att det någonsin blir stelt eller yxigt. Ovanpå det, det bitvis hejdlöst roliga reflekterandet över det dagliga livet och allehanda anekdoter. Han skriver i jag-form och utan att direkt tilltala läsaren är det som om han sutte bredvid mig och berättar sina flughistorier.
Nedan ett exempel på hans rika språk och roliga betraktelser, där han beskriver regnskogen:
Tropisk regnskog gör sig bäst på tv. Visst händer det ibland att djungeln är både vacker och njutbar på närmare håll, i verkligheten, men oftare, tro mig, ter den sig då som en vämjelig orgie där allting sticks och bits och kläderna klibbar mot kroppen som plastfolie. Av solen ser man ingenting för den tunga grönskan välver sig som ett unket källarvalv över stigen som störtregnet blandar till ett slipprigt utfallsdike där bara blodiglar finner något fotfäste, där malariabestyckade moskiter anfaller och där blotta tanken på ormbett och benbrott och dysenteri sänker humöret som en sten i vatten allteftersom avståndet till närmsta väg börjar mātas i dagsmarscher, vilket är lätt hänt, i tropikerna, och av den anledningen kommer det sig att de från början så styvnackat äventyrslystna besökarna från länder i norr, som står där i dunklet på den drypande regnskogens uppruttna golv, modstulna, tillspillogivna, så sällan samtalar om annat än konsistensen på sin avföring och därutöver endast orkar tänka mycket korta tankar. Ta mig härifrån. Ge mig en öl.
Kronan på verket är de udda individer han presenterar bland annat entomologen René Malaise, sedermera intendent på Naturhistoriska riksmuséet, som tillsammans med Sten Bergman företar en några år lång resa till Kamtjatka i början av 1900-talet för att leta insekter. Eller Malasie´s hustru under några år på 1920-talet, Ester Blenda Nordström som följer med honom till Kamtjaka under en senare resa och berättar om vistelsen i sin “Byn i vulkanens skugga” (den har jag nu adderat till min läskö).
Flugfällan är en självbiografisk essä liksom de två följande delarna i trilogin: Flyktkonsten och Russinkungen. De två sistnämnda är också nu adderade till min läskö.
Flugfällan vill jag ha i min bokhylla men den finns tyvärr inte längre i bokhandeln annat än som ljudbok och samlingsvolym tillsammans med de andra böckerna i trilogin. Så jag får leta bland begagnade böcker, helst den inbundna varianten då jag gillade det nästan kvadratiska formatet. Alternativt skaffa samlingsvolymen.
Flugfällan får 9 av 10, trots mitt tämligen magra intresse för flugor och insekter över huvud taget.