Folkets hjälte av Jens Ganman är en polisroman i Sjöwall-Wahlös anda. Huvudkaraktärerna Bror Karlsson och Thommy Bergh kriminalare och lite av några nutida Martin Beck och Gunvald Larsson. Karlsson, nära pensionsåldern och desillusionerad. Bergh, kanske inte den smartaste polisen, ständigt på jakt efter kvinnor att lägra. Men likheterna stannar inte där. Även den fräna samhällskritiken är lika framträdande som i “förlagan” där Ganman gisslar hyckleriet och de ständigt goda människorna som vill väl men som i slutänden gjort att landet hamnat i en dystopi; en vanlig kväll får Stockholmspolisen rycka ut på en handfull mord och listan på ouppklarade mord bara växer. Ett antal kändisar får också, mer eller mindre tydligt identifierbara, löpa lite “gatlopp” i romanen. Men Ganman är elak på ett snällt sätt. Han vill väl och jag tycker mig ana en stor humanist i den som satt bakom tangentbordet. Han beskriver också flickjägaren Bergh med ömhet. Till exempel dennes reaktioner när han möter Penny, en kvinnlig journalist:
“Tja”, sa Bergh, och med ens kände han sig villrådig. Den yngre reportern var ett kex, men frågan var om inte den äldre vann på poäng. Hon hade det där lite kantstötta utseendet kvinnor i fyrtioårsåldern kunde ha: lätt infallna kinder, slingor av grått hår, antydan till kråksparkar, två par glasögon: ett par för att kunna läsa, de andra uppskjutna i pannan, konstant neddragna mungipor, desillusionerad blick … inga förväntningar på livet … Han gillade den looken.
Som fan.
Själva storyn handlar om en seriemördare som tycks rikta in sig på invandrare (i likhet med det Peter Mangs misstänktes för), och har när romanen börjar ett tiotal mord bakom sig. Resten av romanen handlar förstås om paret Karlsson/Berghs ansträngningar att få fast denne. Mer ska jag inte avslöja här än att slutet är uppfriskande och lite överraskande.
Jag gillar Ganmans språk där han utnyttjar layout (radbrytningar, kursiveringar och liknande) som ger texten ett driv och är stämningshöjare. Prosan och dialogerna är också åtstramat kärv, kanske som det ska vara i en polisroman. Och han använder sig flitigt av den vokabulär som tycks vanlig i kriminella kretsar: “aina”, “jappad” etc.
Jag vet inte om det är gjort med avsikt men lite udda är att händelserna utspelar sig i en framtid med tanke på nivån av kriminalitet, oklart hur långt fram i tiden. Kanske tio år? Fem? Men de tidsmarkörer Ganman använder sig av är nutid bland annat genom de kända personer som medverkar i romanen. Nike Nylander på Aktuellt är ett sådant exempel. Dumpen, ett annat. Eller att Ulf Lundell fortfarande är 75 år. Men det är inget som stör. Som läsare vet man att det Sverige han beskriver i någon mening är en karikatyr av hur det ser ut i idag, eller som en varning på vart vi är på väg i likhet med Michel Houellebecqs Underkastelse.
Perspektiv. Ganman 1) låter olika personer (till exempel seriemördarens) få ett eget perspektiv i några kapitel och 2) i samma scen byter han perspektiv och låter flera personers perspektiv råda. Det sistnämnda är något som man som författare avråds från även om till exempel Virginia Wolfs Fyren är ett lysande exempel på hur det kan blir bra. Jag tycker att Ganman också lyckas väl med det och det blir inte förvirrande för läsaren (i alla fall inte för mig). Han är dock inte lika driven som Wolf som kan byta perspektiv i en och samma mening. Men inget av perspektivbyten gör romanen rörig eller att det blir svårt att förstå vem som tänker vad, så troligen kan författaren sitt hantverk.
Kuriosa: Ganman gödslar romanen med musikreferenser. Inte den musik jag lyssnar till och det mesta känner jag inte igen. Men för den som har samma musiksmak som honom torde det vara en guldgruva. Om det inte finns redan, så borde författaren skapa en Spotifylista med den musik han refererar till. Så gjorde jag i min trilogi men där handlar det om klassisk musik.
Deckare/polisromaner är inte den typ av romaner jag främst letar upp men tycker Folkets hjälte är en god representant för genren. Den skulle sannolikt få ett högre betyg av mig om jag älskade deckare för den är i mitt tycke en välskriven roman och de 484 sidorna är svåra att lägga ifrån sig.
Jag ger den 7 av 10.
