Landet ingenstans är en roman av Birgitta Blomquist. Den handlar om Louise, ensamstående med en dotter, som arbetar på sina föräldrars åkeri. I huvudsak med ekonomi men kör lastbil då och då. I bokens inledning stöter hon på engelsmannen Ian, en före detta kärlek. Han är i ett uselt tillstånd och det blir ett av romanens teman.

Romanen kategoriseras som “Deckare & Kriminalromaner” av bland annat Adlibris men jag tycker den till allra största delen är en relationsroman där ett brottsfall kryddar berättelsen genom utvik då och då från det jag uppfattar som huvudtemat (vilket jag inte avslöjar här).

Texten är lättläst och ger bland annat en mycket intressant inblick i en lastbilsförares vardag. Om drivlinor och V8:or. Om körjournaler och arbetstider. Den beskriver också väl hur en ensamstående mamma hanterar tillvaron. Min största invändning är att det är för mycket som faller på plats i de vardagliga händelserna. Det mesta som Louise tar sig för går bra: när hon lagar mat, besöker vattenland, kör lastbil långa sträckor, kommer hem hungrig och som av en händelse ringer en granne och vill bjuda på middag, dottern hittar direkt en lekkamrat när de kommer till nya platser, personer som möts för första gången finner varandra omedelbart, eller vad det kan vara. Det är nästan inget som trasslar för protagonisten. Det finns några konflikter men jag tycker författaren släpper dem för lätt och de hinner aldrig bränna till. Borde romanen klassificerats som “Feel good”? Och som sådan tycker jag den fungerar bra (även om jag sällan läser den genren). Min invändning hänger sannolikt ihop med vad jag förväntat mig av en deckare.

Boken är välskriven med ett bra språk (även om förlaget gjort några grova missar i e-boken, som kommer att rättas till vad jag förstått) och glimtar till då och då där jag blir riktigt berörd. Men kanske är beskrivningarna för utförliga, förklarar för mycket, sådant jag redan förstått. Därmed lämnar den lite för lite till läsaren. På några ställen är det också för många detaljer med som beskriver transport mellan olika händelser/platser. Men läsningen om Louise har definitivt gett inspiration till mitt eget skrivande.

Att berättelsen utspelar sig i min barndoms hemtrakter utgör en extra krydda för en “Nolaskogsare” i förskingringen.