Jag vill skriva sant är en biografi i formen av en roman över Tora Dahl skriven av Jesper Högström. Den utspelar sig från början av 30-talet till slutet av andra världskriget och i huvudsak i hennes och maken Knut Jaensson hem, villan på Parkvägen 10 på Lidingö (revs 1984). Boken är i huvudsak skriven ur Tora Dahls perspektiv och Högström baserar sin text främst på hennes dagböcker (bland annat på den dagbok Dahl skrev under den perioden och låste den i 50 år) även om källförteckningen i övrigt är rik.
Utan att ha några substantiella likheter så påminner den mig om Bea Uusmas båda böcker om André, för Högströms bok tar tag i mig direkt och det är svårt att sluta läsa. De drygt 300 sidorna (förutom referenser och källförteckning) gör förstås att man inte avverkar den på några timmar som Uusmas böcker, men det är svårt att sluta läsa. Mycket fascinerande att läsa om de unga manliga författare som trädde in på den litterära scenen vid den tiden och var ständiga besökare hos paret Dahl/Jaensson på Parkvägen 10. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson och många fler. Som en svensk version av Bloomsburygruppen. Vissa av dem fick också senare en plats i Svenska Akademien. Men Tora Dahl, via Högström, visar upp en annan sida av dem också. Bitvis egocentriska och ansåg sig stå “högre” än andra och med ett stort behov av utlevelse av sina erotiska sidor där kärleksförhållanden inleddes och avslutades. Under läsningen fick de mig att tänka på en kvinna som bland annat städade toaletter på en av mina tidigare arbetsplatser. När direktörerna från Stockholm var på besök fnyste hon på näsan och sa “dom går på huse dom där också” (“huse”= toalett).
Berättelsen kretsar mycket kring Dahls reflektioner på de relationer hon hade med Gunnar Ekelöf och framförallt Erik Lindegren (äktenskapet med Jaensson var hela tiden på randen till upplösning). Var de på besök på Parkvägen, smög hon ofta ner till dem under natten. Den senare tänkte hon också länge var den lyssnare/läsare hon ville rikta sig till i sitt författarskap. Hennes “Du” och en själsfrände men det är oklart om det var ömsesidigt. Utan att det framgår i Högströms bok satte troligen åldersskillnaden P för en verklig relation. Dahl var mycket äldre än Lindegren.
Jag kan inte säga annat än att den var en fantastisk läsning och det sitter många post-it lappar i boken i mitt exemplar (köpte den på bokrean 2025). Baserat på den långa källförteckningen framgår det också att Högström har gjort ett fantastiskt arbete med att skapa denna berättelse. Boken väckte också en lust att läsa om Tora Dahls självbiografiska serie om Gunborg, den som börjar med Fosterbarn. Läste dem för fyrtio år sedan.
Betyg: jag ger den 8 av 10
