Under gårdagskvällen i Gamla Stans Bokhandel presenterade Magnus Halldin och Cecilia Hansson författaren Roberts Musil, vars främsta verk, “Mannen utan egenskaper“, ännu står oläst i min bokhylla. Anskaffade de fyra delarna på bokrean för ett antal år sen och de har sedan dess troget väntat i min läskö.

Jag var på plats i god tid, en halvtimme innan, då bokhandelns event brukar vara välbesökta och de har rätt begränsat med utrymme. Men då det ännu var mörkt i lokalen tog jag en promenad runt kvarteret och fönstershoppade. När jag kvarten senare anlände igen var det ännu mörkt därinne. Men jag upptäckte att dörren dit in var öppen och några kvinnor stod där i mörkret. Jag tittade in och undrade om jag kommit rätt. Visst, sa en av kvinnorna och hälsade mig välkommen, men menade att strömmen varit borta under flera timmar därav den nedsläckta lokalen. Väl inne upptäckte jag att det nästan var fullsatt men lyckades hitta en ledig stol.

Det stämningsfulla mörkret med levande ljus framme vid scenen och ett intressant samtal med stolsgrannen om vikten av design av böcker gjorde väntan kort. En boks format, omslag, papper, typsnitt, bindning bidrar alla till läsupplevelsen menad vi. Inte bara texten. Vidare ansåg vi båda att det gäller även för andra bruksföremål (en bok hör väl till den kategorin?). En väldesignad produkt med ett estetiskt tilltalande utseende är att föredra framför något som stansats ut (jag brukar säga det om massproducerade varor). I handen höll stolsgrannen boken för kvällens event, den nyligen utgivna “Kvarlåtenskap under levnaden” och sa att dess storlek kändes så bra i handen och jag fick samma känsla efter att hon räckt över den till mig. Påminde om känslan Flugfällan gav, av Fredrik Sjöberg. Den fann sig också väl tillrätta i händerna.

När man öppnar en ny bok finns ett visst motstånd. Det fysiska motståndet i att sära på bokens pärmar för att blotta innehållet. Så även i “Kvarlåtenskap under levnaden”. Om det var själva bindningen, pappret eller något annat kan jag inte avgöra, men det kändes som om den ville bli öppnad. Ville visa upp sitt innersta. Den procedur med att först vika en bok helt åt sidan från mitten och därefter med ett antal sidor i taget åt båda hållen var knappt nödvändigt. En bok kan också göra ett mentalt motstånd. De första sidorna man läser är inte omedelbart lättillgängliga, inte ens alltid när det är en bok man sedan tycker mycket om. Vanligen är det först en bit in som den kan bli en del av en. Dit har jag ännu inte nåt med “Mannen utan egenskaper” och jag hade en önskan om att kvällens samtal skulle föra mig närmare den punkten.

Klockan närmade sig halvsex, då eventet skulle ta sin början, men ännu låg lokalen i mörker och jag undrade om det kunde göra det kommande samtalet mer intimt och nära. Men det fick jag aldrig veta för tjugofem sekunder innan start, var strömmen tillbaka.

Förutom bokens format, fick Halldins inspirerade samtal med Hansson om Musil mig att köpa ett exemplar av “Kvarlåtenskap under levnaden”. Titeln på Musils bok förde också tankarna till det som min syster och hennes man sysselsatte sig med för några år sedan i samband med att de flyttade från villa till lägenhet; döstädade.

Bonus: Under samtalet på scenen uppfyllde Halldin min önskan om en öppning till “Mannen utan egenskaper”. Det var inte nödvändigt att läsa verket från pärm till pärm menade han och tipsade om ett kapitel med titeln “En sommardags andhämtning” i min del 4. Ett kapitel det nu sitter en post-it lapp i.