På väg till Hedvig-Eleonora passerar jag Kulturfestivalen i Slussen, Skeppsbron, Slottsbacken i nämnd ordning och tänkte gena över Gustav Adolfs torg och Kungsan. Men vid Norrbro är det stopp. Stora scenen framför operan har lockat tusentals åskådare och det är stört omöjligt att passera. Inte bara torget är fullt. Utan också halva Norrbro, alla tvärgator norrut från torget och min tänkta genväg längs Norrström och upp till Kungsan. Jag tvingas ta en omväg. Tillbaka till Mynttorget för att försöka ta mig dit via Drottninggatan och Jakobsgatan. Men inte ens under julruschen har jag sett så mycket folk längs Stockholms shoppinggata. Även där trängs jag. Och tiden rinner iväg. Svetten lackar.

Lösningen blir att ta tunnelbanan från T-centralen upp till Östermalmstorg. Väl framme tar jag för ovanlighetens skull hissen upp till biljetthallen och redan där lägrar sig lugnet. När jag kommer ut på torget, strosar en handfull människor runt i den ljumma sensommarkvällen. Jag är i tid. Är till och med en av de första som kommer in i kyrkan efter att de öppnat upp.

Därinne, en dämpad belysning, blommor vid bänkgavlarna. Jag känner hur kroppen slappnar av. Programmet jag får i handen är mycket lovande. En fin blandning av verk för sopran, mezzosopran, duett och solopiano. De flesta ligger i mina spellistor. Antingen på Youtube eller på Spotify. Lysande framfört av Ulrika Mjörndal (sopran), Annie Ternström (mezzosopran) med fint och levande ackompanjemang av Ivetta Irkha vid Bösendorfern.
Ivetta Irkha framförde även tre solostycken varav det sista, Melodi av Myroslav Skoryk gick rakt in i mig. Temat är så oerhört berörande, ändå så enkelt och kanske är det just i det enkla, det stora finns? Att Skoryk var en ukrainsk kompositör och det vemod som finns i stycket för förstås tankarna till vad det ukrainska folket utsatts för det senaste snart fem åren, kanske till och med sedan 2014. Här med en annan pianist, Arthur Greene.

Nedan följer några klipp ur programmet.

Flera av verken i programmet har också koppling till den trilogi om Klara och Johannes jag gett ut de senaste åren vilket gör att jag förs tillbaka till de knappa sju åren det tog att skriva dem. En fantastisk tid för mig.

Förutom O mio Fernando sjunger Annie Ternström också “Mon cœur s’ouvre à ta voix” ur Simpson och Dalila och nästan lika väl som Elina Garanca. Om den arian samtalar Johannes med en okänd vandrare han stöter på i de jämtländska fjällen i första delen i trilogin Cadenza. Han har precis läst upp en egenförfattad, förtäckt kärleksdikt till Klara, en kärlek han ännu inte är fullt medveten om:

När han var färdig vågade han knappt titta upp.
– Jag tror författaren är förälskad.
– Jag vet inte. Det handlar om en person jag mött som påverkat mig långt in i själen.
– Ja, det framgår. Fint fångad känsla.
– Tycker fortfarande det låter lite fånigt.
– Nej, inte alls. Och hur skulle en äkta känsla kunna vara fånig? Tänk på de libretton operor bygger på. Inte är det några avancerade saker.
– Sant. Gillar du opera? undrade han.
– Jag sjunger opera, sa hon.
– Oj, jag älskar opera eller i varje fall sånger ur operor. Som du säger är handlingen ofta banal även om jag nästan alltid dras med i den och kan bli väldigt berörd.
Hon berättade att hon kom från en stad långt uppe i norr och var en av de fast anställda vid den regionala opera som hade sitt säte där. De pratade en stund om de verk hon sjungit och vilka han tyckte bäst om.
– Camille Saint-Saëns har gjort en sång som fastnat hos mig, sa han. Minns inte titeln som var på franska. Något med hjärta. Den handlar i alla fall om kärlek sa han.
– Tror jag vet vilken du menar. Den är ur Simson och Delila.
– Just det, så var det.
Knappt hade han sagt det så började hon sjunga den. A Capella förstås. Mezzo, tänkte han när han hörde hennes röst eka ut över de stora massiven runt om dem. En mezzo med en sensuell mörk klangfärg. Känslan av andlighet strömmade in i honom.
– “Mon coeur s’ouvre à ta voix”, heter den på franska, sa hon, med vad som lät som ett nästintill perfekt uttal, när hon slutat. Betyder något i stil med ”mitt hjärta öppnas för din röst”. Helst skulle man ha musik till när man sjunger. Det fattas något känns det som. Stöd kanske?
– Du sjunger underbart sa han och speciellt här. Inga ekon utan bara din röst. Mitt hjärta kanske inte öppnades men väl min själ.
– Egentligen behöver man sjunga upp sig om det ska bli bra.
– Du är mezzosopran eller hur?
– Ja, mezzo.
– Den person min så kallade dikt handlar om är också en musikälskare.
– Berätta mer. Om du vill, tillade hon.

Duetten Belle nuit ur Hoffmans äventyr påminner mig om Barkarollen ur samma opera. Den omnämns i Cadenza. Det är när Klara och Johannes samtalar om en ljuvlig italiensk film, “Livet är underbart” där Barkarollen finns med i en scen. Klara, som kan en del italienska har just sett filmen utan undertexter, säger till Johannes.

– Mina kunskaper i italienska räckte dock inte att fullt ut förstå allt. Precis som med Fjärilen gäller det att behärska tempot. Il principe pladdrar på rätt snabbt i början om allt från getinggift till kvinnor som faller från himlen.
– Han är oemotståndlig tycker jag.
– Inte bara han, sa hon och såg stint på honom.
– I och för sig men det är ändå han som bär upp filmen
tycker jag.
Hon såg roat på honom och sa:
– En scen som fastnade hos mig är när de båda är på opera, Hoffmans äventyr. Han sitter på parkett och hon på balkong med sin trolovade och prinsen försöker fånga hennes blick genom att intensivt se på henne och samtidigt utföra magiska rörelser med sina händer. En kvinnlig bänkgranne till honom uppfattade det som en invit. Magisk scen med den vackra Barkarollen i fonden.
– Ja, den är kul och rörande. Det är där Schopenhaue kommer in som jag nämnt tidigare?
– Jo, i filmens värld går det och il principe lyckades ju också slutligen fånga hennes blick.
– Tänk om det fungerar i verkligheten?
– Du kan ju prova, sa Klara samtidigt som det glimmade till i hennes högra öga.

Därefter kallar Johannes och Klara varandra Principessa och Principe utan att ännu vara medvetna om vad som håller på att hända mellan dem.

Vissi d´arte ur Tosca, en opera som omnämns i Al Fine, den sista delen i trilogin. Det är julklappsutdelning och turen har kommit till Ifemelu:
Av Ifemelu får Johannes två biljetter till en av Toscaföreställningarna i januari.
– Åh, tack. Jag kan aldrig se mig mätt på den operan. Varje gång hoppas jag att kulorna verkligen ska vara lösa. Marios sång till livet blir så oerhört tragisk att lyssna till när man vet vad som kommer att hända.
– Tänk om han klarar sig den här gången, säger Ifemelu.
– Vi kanske ska lämna föreställningen när han sjungit klart. Då kan Tosca och Mario leva lyckliga i resten av sina liv.
Ifemelu sträcker ut handen och smeker honom över kinden.

---

Stressen och trängseln från Kulturfestivalen innan konserten är läkt när jag lämnar konserten och vandrar längs Storgatan ner mot Östermalmstorg och tunnelbanan. Ett tack till alla tre musiker och Hedvig Eleonoras församling för en fantastisk kväll.