När jag lade till noter till videon jag spelade in på konserten i Uppenbarelsekyrkan blev jag tvungen att lyssna mycket noggrant för att få markören i videon att hela tiden stämma med noterna. Kanske var det just det lyssnandet som drog mig än djupare in i preludierna – åtminstone i de fyra jag spelade in.
Jag skriver böcker och har hittills publicerat en trilogi. En fjärde bok är på väg. När jag skriver ser jag ofta platserna där mina personer befinner sig. Det är inte bara de detaljerna jag beskriver; ibland är det snarare som om jag själv befinner mig där. Kanske har det också att göra med min synestesi.
Något liknande hände när jag började lyssna riktigt nära på preludierna. Pianomusiken började skapa bilder inom mig. Platser, händelser och känslor tog form, utan att jag egentligen bestämde mig för vad musiken skulle “handla om”.
När Natalya Zolotaryova presenterade styckena betonade hon bland annat att det är upp till lyssnaren att själv tolka vad musiken förmedlar. Det här är därför inte någon musikalisk analys av preludierna, och inte heller ett försök att beskriva vad kompositören kan ha avsett. Det är helt enkelt fyra berättelser om vad jag såg, kände och tänkte när jag lyssnade.
Först alla fyra preludierna här framförda av Natalya i Uppenbarelsekyrkan:
Preludium från E♭
Preludiet har stilbeteckningen misterioso och för mina tankar till en dröm.
Redan de två första takterna förmedlar något underligt och mystiskt. Jag befinner mig i en dröm och vet inte riktigt vad som kommer att hända.
Först i det brutna ackordet i takt 76 börjar något tydligare ta form. Något förfärligt håller på att hända. Men jag vet inte vad i min märkliga dröm.
Preludiet accelererar och skapar en känsla av att vara jagad. Men, som så ofta i en dröm, kommer jag ingenstans. Hur mycket jag än försöker ta mig därifrån blir jag kvar på samma plats, vilket jag upplever i takterna 80–82.
Kulmen kommer i kvartolerna i takt 85 och 86, när det jag har försökt fly ifrån till slut kommer ikapp mig.
Men stycket avslutas med en väldig båge upp mot diskanten, som landar i Ess. Det är som om jag plötsligt vaknar och inser att allt bara var en ond dröm.
Preludium från A♭
Inledningen av det här preludiet påminner mig om inledningen av Friska delen i den andra ungerska rapsodin av Franz Liszt.
När jag först hörde stycket av Liszt och lät en kollega lyssna på det sa hon: ”Det låter som man promenerar på en byväg om våren.” Det tycker jag att inledningen till det här preludiet också gör, framför allt genom den lätthet som musiken förmedlar. Man studsar fram på byvägen och nästan skrattar för sig själv. Livet i Sverige.
I takt 100 händer något. Lättheten försvinner inte, men det känns som om jag stannar till och koncentrerar mig på något i fjärran. Jag befinner mig plötsligt vid en krigsfront. Kanske på festivalen där de israeliska ungdomarna dansade den 7 oktober. Eller i Kyiv, när ett flerfamiljshus raseras av en raket. Promenaden avbryts gång på gång av sådana händelser. Jag anstränger mig för att lämna platsen. Jag vill hem.
Men i takt 119 upphör avbrotten. Jag har lyckats ta mig därifrån och befinner mig på tåget hem. Jag försöker återfå mitt obekymrade och lätta sinne …
… tills jag slutligen sätter mig ner. Inser att bara för att jag inte ser det, betyder det inte att det onda inte finns någonstans runt omkring mig.
Preludium från C#
Jag tänker på den märkliga kombination av lycka och smärta som ofta karakteriserar en förälskelse.
Längtan efter den älskade får känslorna att svalla. De fyller kroppen, och jag kan inte riktigt härbärgera dem.
Inte förrän i takt 131 säger jag till mig själv med skarp röst: ”Nej, det här går inte. Jag måste fokusera på något annat. På jobbet. På studierna.”
Men knappt hinner jag tänka det förrän tankarna på den älskade åter ockuperar hjärnans vindlingar. Hela scenariot upprepas. Och det är både ljuvligt och smärtsamt.
I takt 132 händer något. De haltande tre-över-fyra-passagerna skapar en oro som väcker misstanken om att mina känslor inte är besvarade.
Oron pågår till takt 137 då tvivlet lämnar mig. Känslorna svallar igen. Tilltron till den andre har återställts.
I den allra sista takten bestämmer jag mig för att inte låta mina fantasier styra mig. Hon älskar mig tills hon säger något annat.
Preludium från F#
När jag lyssnar på preludiet får jag en känsla av att jag har en konflikt med en annan människa.
Preludiet inleds mycket kraftfullt och förmedlar en stark känsla av frustration och irritation, som om jag har en uppslitande konflikt med någon. Triolen i takt 147 förstärker ytterligare denna känsla av rastlöshet och agitation. Detta framgår också av styckets stilbeteckning, Agitato molto, som bidrar till det upprörda och intensiva uttrycket. Dissonanser förstärker de motsatta åsikterna.
I takt 151 sker plötsligt en tydlig förändring. Det tidigare konfliktfyllda uttrycket ersätts av en känsla av hopp och glädje. Det blir lättsammare, nästan som om konflikten har fått sin lösning – kanske var det hela bara ett missförstånd. Allt har retts ut och vi har slutit fred.
Men i takt 155 förändras stämningen återigen, och denna gång abrupt. Den nedåtgående skalan, som mynnar ut i ett oktavackord i Ciss, upplever jag som en plötslig insikt om att försoningen inte blev vad jag hade hoppats på. Vi har visserligen slutit fred, men jag inser att det var jag som gett upp mina ståndpunkter. Humöret sjunker tillbaka till noll, och i de följande takterna breder en känsla av melankoli och vemod ut sig.
I takt 161 tar jag emellertid tag i mig själv igen. En trotsig känsla växer fram: ”Vad fan, jag har faktiskt rätt att vara glad.” Jag väljer helt enkelt att gå vidare och hitta tillbaka till min egen glädje.
Den allra sista takten bekräftar denna återfunna lättsamhet. Efter den känslomässiga berg- och dalbanan avslutas avsnittet i en positiv och avspänd anda.
Discover more from torsten eriksson
Subscribe to get the latest posts sent to your email.
