Gröna linjen – kammarmusik spelade tre pianokvartetter (eller om man ska se dem som endast två) och ett stycke för solopiano på söndagseftermiddagen. Uppställningen för dagen var Emma Nyman (violin/viola), Brusk Zanganeh (violin/viola), Andreas Lavotha (cello) och Daniel Hormazábal (piano). Fyra mycket kompetenta musiker och jag kan inte nog understryka hur roligt jag tycker det är att Gröna Linjen fört den klassiska musiken till oss i Årsta. Tack!!
De inledde med Gustav Mahlers enda verk för kammarmusik, en pianokvartett i A-moll. Den består endast av en sats (men man har hittat noter till tjugofyra takter av ett scherzo som tros höra samman med kvartetten). Mahlers kvartett är mycket romantiskt och redan i tredje takten introducerar han det enkla och vemodiga tema som flyter upp i stycket då och då.
Temat där basstämman i pianot har en stigande sext följt av en halvtons-fall.
Därefter spelade de Schnittkes tolkning av de tjugofyra takterna till det scherzo Mahler skissat på. Men det är en helt annan typ av musik. Modernt och dissonant och inte lika lätt att ta till sig.
Det tredje verket var för solopiano, “Alfonsina y e la mar” (Alfonsina och havet) av Ariel Ramírez. Det har en tragisk bakgrund då stycket var skrivet som en tribut till den argentinska poeten Alfonsina Storni som tog sitt liv genom att kasta sig i havet från en vågbrytare. Daniel Hormazábal spelar stycket med en sådan känsla att man vill gråta. Det berör en oerhört. Jag har hört honom tidigare spela det (på Konstakademien) och jag upplevde det likadant där. När jag letade på youtube lyckades jag inte hitta något som är tillnärmelsevis det Hormazábal framför. Dessutom gör han det i Årstabion på en rätt liten flygel men lyckas ändå lyfta fram dynamiken i stycket där jag tycker han särskilt lyckas med de tunna, tysta pianissimona.
Brahms pianokvartett no 3 fick avsluta eftermiddagens konsert. Också ett mycket väl framfört nummer och där jag för första gången fick uppleva en sträng som brast. En av dem på Emma Nymans viola klarade inte av trycket från Brahms utan gav upp. Efter en kort paus var den nya strängen på plats och de slutförde konserten och efteråt fick musikerna stående applåder från den nästan fullsatta bion.
Kuriosa. Brahms hade, enligt Gröna Linjen, dedikerat den tredje satsen, andantet, till Clara Schumann som han var hemligt förälskad i. Dessa två historiska personer, Clara och Johannes, har också varit en inspiration för mig när jag skrivit trilogin om deras namne Klara och Johannes i Cadenza, Rubato och Al Fine. De två förstnämnda (Cadenza, Rubato) finns att låna på Årsta bibliotek om man är sugen att läsa dem (varning, de innehåller mycket klassisk musik 🙂 ).
Nedan Youtube inspelningar av verken jag hittat med andra musiker.
