Lina Wolff, författare och översättare (av bland andra Hundra år av ensamhet) har skrivit Köttets tid som jag nu lagt till handlingarna.
Berättelsen cirklar runt TV-showen Köttets tid vars syfte är att hjälpa människor som kommit snett i livet. Romanens tre huvudpersoner är Benedith en skribent som genom ett stipendium rest till Madrid, Mercuro en gift man som ligger i skilsmässa och slutligen Lucia, en nunna inblandad i showen.
Genom ett slumpartat möte träffar Benedith Mercuro. Denne bönfaller henne om att få en tillfällig bostad och som ersättning lovar att berätta sin fasansfulla historia. Lucia, en av personerna bakom TV-showen får nästan halva boken för att berätta om sitt liv.
Bokens första del med Benediths upplevelser av Madrid och inte minst mötet med Mercuro lockar till vidare läsning. Men någonstans efter Mercuros berättelse när han och Benedith tillsammans försöker undgå hans öde, tappar jag intresset. Det är ett vilt fabulerande och mer än en gång går min tankar till radioprogrammet “På minuten”. Det ena ger det andra. Personerna känns stereotypa och inte ens löftet på bokens baksida tycker jag uppfylls:
“Köttets tid är en roman om människans behov av andlighet i en ytterst kroppslig verklighet”
Jag slutför boken men är inte intresserad av hur det kommer att gå. Besviken då jag verkligen gillade hennes Sommar-program nu i år.
Däremot gillar jag hennes språk och att det finns många referenser till andra litterära verk. Det breddar upplevelsen och jag gör det själv i mina böcker. Här ett sådant exempel ur hennes bok:
Djuna Barnes skriver att det inte kan finnas någon ren sorg, för sorgen är granne med köttet, gallan, inälvorna och allt annat innanmäte. Livets skiktade köttslighet måste alltid tas i beaktande. Ben Okri skriver att ödet alltid har en annan väg redo för människan än den människan trott, och att hennes drömmar visserligen besannas, men aldrig som hon förväntat sig.
Det finns också några lysande metaforer till exempel denna:
“Hon vet att hon inte får börja tänka när hon vaknar på natten. Släpper man väl in tankeströmmen i huvudet finns det inget sätt att stoppa den och då går timmarna medan man själv kämpar i tankeströmmens ostoppbara trampkvarn”
“Tankeströmmens trampkvarn”!
Mitt betyg blir nog inte mer än 5 av 10 möjliga.