Dunhuang museum.

Två dagar tänker vi spendera här och den första dagen, i väntan på klarare sikt, besöker vi Dunhuangs museum. Från utsidan inte så inspirerande men efter ett att ha passerat det första rummen (av fem) är det en fascinerande berättelse om Kinas historia med fokus på vad som har hänt i den här regionen. Sidenvägen har varit central för den utveckling som skett där Dunhuang spelat en stor roll i den handeln. Kinesiska muren finns det rester av även i den här regionen och vi kommer att besöka den på torsdag. Vad jag inte visste förut var att ett av murens syften var att skydda de karavaner som färdades i båda riktningarna. Vi spenderar mer än fyra timmar på museet! ShanDaoKai, med den milda blicken var en beläst man och hade läst inte mindre än 400000 ord. Kanske inte så mycket med dagens mått. En fem sex romaner, men kanske var det allt som fanns att läsa då? I alla fall gillade jag hans kloka, milda ögon.

Crescent Lake och Singing-Sand mountain

När vi kommer ut från museet, har det klarnat upp och solen skiner mellan molnslöjorna så vi ändrar planen att besöka öknen tidigt nästa dag till att möta solnedgången där redan idag. Vi anländer vi fyra-tiden och redan den första anblicken av sanddynerna är helt magisk för en amatörgeolog som aldrig sett en öken. Sjön framför klostret är en så kallad källsjö (vattnet kommer underifrån) och har formen av en nymåne (crescent). Namnet på sanddynerna sägs komma från att man kan höra sanden vina när det blåser. Vi tar oss upp på det två första avsatserna med en stor ansträngning men det var värt varje steg. Vi tar hur mycket bilder som helst och jag kommer kanske göra ett eget inlägg senare om öknen. Vi blir kvar där till halvtio, en halvtimme efter solens försvunnit ner bakom horisonten.

Mongo-grottorna

Dagen efter blir det Mongo-grottorna. Dessa buddistiska grottor har en historia som går tillbaka till Tangdynastin (ca 600–900 eKr) då indiska munkar spred buddismen till Kina via Sidenvägen. De nutida grottorna speglar hur de olika dynastierna sedan dess satt sin stämpel på den konst och statyer som finns i de fler än 700 grottorna (varav ett 60-tal är öppna för allmänheten). Efter att ha löst entréavgiften ser vi två kortare filmer som berättar om områdets historia och specifikt grottornas. Därefter tar en skyttelbuss oss den knappa milen till grottområdet. Tyvärr får man inte fota inne i grottorna (som är uthuggna rum i sandstensklippan) och som är den egentliga attraktionen. Utanpåverket är av senare snitt och den klassiska fasaden in till grottan är inte ens hundra år gammal. Bakom den gömmer sig en 35 meter hög Buddastaty där fötterna är från Tangdynastin. Resten av den är från Qingdynastin (typ 1800-talet).

Nu sitter vi på mjölktåget som under knappt fem timmar kör oss till Jiayuguan, där vi imorgon ska vandra på den kinesiska muren, som ska se helt annorlunda ut än den vid Beijing till exempel. Uppmaningen till murbyggarna var att använda så mycket lokalt material som möjligt vilket innebar kvistar, lera och sandsten, lärde museet oss.