Vi har ingen fix resplan och sitter på hotellrummet i Zhangye och funderar över nästa stopp. Ming är sugen på både Qinghai lake (Kinas största sjö) och Caka, en mycket speciell saltvattensjö som också ligger i Qinghai provinsen. Qinghai lake ser inte så intressant ut för mig (lite som Vänern), däremot Caka som är en rest av ett hav som blev inneslutet när Indien krockade med Asien, därav det salta vattnet. Båda ligger dock på drygt tretusen meter över havet och för att ta sig dit passerar man en bergskedja på närmare fyratusen meter. Eftersom Ming drabbades av höghöjdsjuka och fick uppsöka sjukhus när hon besökte området för något tiotal år sedan, gör det mig tveksam. Dessutom måste man åka buss i fyra timmar utan tillgång till toalett för att nå sjön, något som inte passar en man i mogen ålder helt perfekt. Efter ett intensivt sökande lyckas Ming hitta ett tåg från Xining till Ulan och där man kan ta bussen för att en timme senare anlända till Caka stad. Efter mycket velande från min sida så bokar vi till slut.

Morgonen efter inhandlar vi frukt och syrgas. Dessvärre när vi passerar säkerhetskontrollen på Zhangye västra, låter de oss att inte ta med syrgasen på tåget och efter en lång diskussion med dem (Ming menar att den är att betrakta som medicin) får vi ge upp och slänga flaskorna (á 20 RMB styck) och sätter oss sedan på tåget till Xining. Bytet i Xining går utan problem även om vi åter behöver passera säkerhetskontrollen för tåget till Ulan. Någon halvtimme innan vi kliver av i Ulan fikar vi lite och tar fram några kakor som ursprungligen var i en sladdrig, försluten påse. Den tunnare luften på över tretusen meter sätter sina spår så vi kollar pulsen. En hög puls skulle kunna tyda på för lågt syreintag men vi båda pulserar normalt.

Totalt närmare sju timmar efter att vi lämnat Zhangye kliver vi av vid Ulan, en station mitt ute i ingenting. Temperaturen är nu endast en sju, åtta grader och vi letar upp jackor. Intill finns ett litet samhälle med fyra gator visar kartan. En kort färd med taxi och vi är framme vid busstationen som dessvärre ser helt öde ut.

Mycket riktigt, när vi försöker öppna entrédörrarna är de låsta med en kätting på insidan. En kvinna kommer och öppnar och berättar att den buss vi tänkt ta har gått sönder och att turen är inställd. Så vi befinner oss en fem, sex mil från Caka stad men har ingen aning om hur vi ska ta oss dit. Kvinnan från busstationen ringer ett samtal och efter en stund dyker upp en taxi som är beredda att köra oss dit för drygt tvåhundra RMB. Ingen enorm summa och när vi en timme senare kliver av vid hotellet i Caka stad visar det sig att han bara vill ha 140.

Efter frukost tar vi en taxi till Caka-sjön som ligger 7-8 kilometer från hotellet och mer än 3000 meter över havet. Även här en stor anläggning som klarar av att ta emot stora mängder med besökare. Gratis inträde för oss båda denna gång. En pir på flera kilometer tar oss mitt ut i sjön där vi, som nästan alla andra, hyr stövlar och promenerar i det grunda vattnet på en salt. Även här klär folk ut sig, främst kvinnor, för att blir fotograferade. Det salta vattnet ska göra att ljuset reflekteras bättre och även om det inte framgår riktigt av bilderna, är ljuset magiskt över sjön. Den kallas också ”Spegelsjön”. En helmulen morgon ersätts så småningom med växlande molnighet och åter är vädret med oss.

Efter sjöbesöket tar vi taxi tillbaka till Ulan och sedan med tåg till Xining där vi bara stannar över natten.