Kamrat Björn

Går längs viken i ett som vanligt raskt tempo när en pråm passerar långsamt ute på vattnet. I samma stund hör jag en välbekant och vänlig röst en bit bakom mig:
– Nu får du lugna dig lite!
Motstår impulsen att vända mig om men saktar ner och anpassar mig till ditt tempo då jag vet att du inte gillar snabba promenader. Pråmen ute på vattnet puffas fram av en mindre bogserbåt och du synar dem båda noggrant. Så även jag. Svallvågorna når så småningom stranden och vi talar om båt, pråmens innehåll såväl som svårigheten att få den att gå i rätt riktning utan att törna in i skyddsräcken eller brospann.
– Man får tänka i en del förväg om den ska komma rätt, säger du och ser lite klurig ut!
Du förklarar också de båda vattenfarkosternas djupgång och jag berättar att då viken som är en del av en förkastningsspricka och därför troligen är rätt djup, det torde vara liten risk för dem att gå på grund. Vi fortsätter in under järnvägsbron och kommer så småningom fram till konstutställningen i den gamla fabrikslokalen där en konstnär som också gått sina egna vägar, ställer ut. Innan vi går in betraktar vi den karakteristiska gaveln i terrakottafärgad puts med en sockel i murad natursten.
– Skickligt hantverk, säger du om den inpassning som gjorts av naturstenen, murad med jämna fogar. – Som att lägga ett pussel men utan förebild, tillägger du!
Väl inne i museet är det du som tar täten. Jag dröjer ofta kvar medan du är på väg till nästa monter. Vid installationen med den överviktiga och anorektiska kvinnan, som provocerat så många, strålar vi samman igen och du säger:
– Visste du att ett av hennes verk, föreställande en kanin, kastades ner i en å av några vandaler för ett antal år sedan?
Jag skakar nekande på huvudet och tänker på hur lätt folk blir provocerade.
Som vanligt tar vi en fika efteråt och väljer båda noggrant bröd innan vi sätter oss ned och fortsätter att tala om konst, allt under det vi njuter av både kaffet och bakverken. De sistnämnda i ett kanske alltför högt tempo.
– Skulptur har alltid fascinerat mig, säger jag, särskilt de som föreställer människor i någon form. Människan är människans största intresse och i ett glyptotek kan man ogenerad betrakta dem/oss.
Du nickar instämmande och jag berättar om ett märkligt museum i Hamburg som har verk av en tysk skulptör och som också provocerat. Du lyssnar intensivt när jag berättar vidare att i stunder av förtvivlan eller melankoli ska ett besök där verka helande på samma sätt som storslagen natur kan.
Innan vi slutligen skiljs åt talar vi om att vi vid ditt nästa storstadsbesök kanske ska åka till det  stadsmuseum som bl.a. handlar om en förgången industriepok som finns i en av grannstäderna. Du vill att vi försöker pricka in när de kör den gamla välhållna, vackra ångmaskinen där.
– Ska visst vara fräckt, säger du med ett leende.

Jag fäster åter blicken på pråmen och bogserbåtens akter där de strax försvinner ut ur synfältet under nästa bro. Fortsätter ensam promenaden med dröjande steg och passerar strax under järnvägsbron.


Ännu vindlar länge än
mina rötter i din mylla.

Ännu lyssnar länge än
mitt öra på din stämma.

Ännu minns jag länge än
din respektfyllda rättframhet
och lustdrivna nyfikenhet

Som delar av ett vidsträckt oändligt pussel,
samlar sig mina minnesfragment.
Medvetet sorteras de i kronologi
men jag är förunderligt okunnig om
vad som är framtid och vad som var då.

Kanske en vänskap, en sån som var vår
inte kan ordnas i tydlig struktur.
Inte placeras i inbördes tidsföljd.
Den brummar naturligt och enkelt i fonden.
Varje dag. 

Ännu länge än.

 

 

Visits: 356