Lämnar bussen bakom mig och tar en kort promenad till det lilla torg som ligger intill den gamla fästningen. Redan på avstånd hör jag dem och de tycks vilja påminna mig om varför jag är här, som om jag inte skulle vara helt uppfylld av det. Klockorna, bakom de nu öppna luckorna i kyrkans torn, svänger fram och tillbaka allt medans dess kläpp slår och med viss arytmi frambringar det ljud som oftast associeras med sorg och död. Jag har kommit för att ta farväl av dig men det är nog inte så enkelt. Länge än kommer vi att ha samtal.

När jag kommer till den gamla delen av staden och införskaffat den traditionsenliga blomman att lägga på din kista, inser jag att det är du, du som finns där inuti. Oerhört svårt att föreställa sig dig så orörlig, så stum. Du är ännu så levande i mitt inre.

Som alltid när vi mötts tar jag även denna gång en fika, nu i Ruts café och strax börjar den mödosamma vandringen upp till Bergsalen där du sannolikt redan är på plats. Mödosam för kroppen men inget mot den mentala tyngd varje steg uppför kommer kännas.

Efter några långa trappor uppåt och lite virrande bland smågatorna i ett villaområde kommer jag så in i skogen. Din skog tänker jag, då den inte ligger så långt från ditt hem och kanske sprang du här som grabb? När jag så småningom kommer in på skogskyrkogården och passerar en bänk, ser jag dig sitta där under den gamla granen även om en skuggig plats inte är nån av dina favoriter.

Vi ses snart.

Visits: 417