Idag är det årsdagen några år efter det att en mycket god vän “seglat iväg” (som hans hustru beskrev det dagen efter dödsdagen) och jag försöker jag förstå vad om hänt. Han var en man som gick sina egna vägar och så även den gången (förstås då man inför döden är i grunden ensam). Han sätter sig i båten, hissar seglen och glider ut. Blicken fäst mot horisonten och hans ryggtavla blir allt mindre i takt med att båten avlägsnar sig. Jag är inte helt säker på att han vänder sig om innan han helt försvinner ur synfältet.

Ändå finns han kvar i mig. En person som kompletterade min tvehågsenhet men som matchade både mina naturvetenskapliga och romantiska sidor. Vid ett samtal med en av hans närmaste kom vi in på sorgen och hur vi bearbetar den. Hon sa att sorgen var som en lök, där man skalar av lager för lager tills dess inget återstår och man kan lägga den åt sidan. Mina erfarenheter är annorlunda. Sorgen bäddas in och förblir för alltid en del av mig. Kanske inte alltid synlig, kanske inte ens för mig själv. Men det avtryck min gode vän gjort på min själ, kommer att finnas där för alltid.

Jag tänker på hur ett träd hanterar när en gren brutits av för tätt inpå stammen. Allt eftersom tiden går, vallar barken in det sår grenen lämnat efter sig. Till slut täcks det helt och hållet och man kan bara ana en ojämnhet på stammens yta. Men grenens ursprung, dess “rot”, finns ännu kvar och når ibland in till trädets kärna. Dess centrum. Vattnet som trädets rötter suger upp ur marken passerar den brutna grenens rot och påverkar trädets cirkulation.
Så känner jag att sorg är. Den går aldrig över och blir för alltid en del av mig även om den inte alltid är synlig. Jag tror att det är klokt att betrakta den på det sättet.

---

Today marks the anniversary—several years now—since a dear friend of mine “sailed away,” as his wife described it the day after he passed. I’m still trying to make sense of it. He was someone who always walked his own path, and he did so even then—naturally, since death is something we each must face alone. I see him climbing into his boat, raising the sails, and drifting out to sea. His eyes fixed on the horizon, his back growing smaller and smaller as the boat slips away. I’m not sure he turned around before disappearing from view.

And yet, he’s still with me. He was someone who balanced out my own hesitations, who somehow matched both my scientific side and my romantic one. I spoke once with someone very close to him about grief—how we carry it, how we process it. She said grief is like an onion, that you peel back layer after layer until there’s nothing left, and eventually, you can set it down. But my experience is different. For me, grief doesn’t disappear. It gets woven in, tucked away inside me, and becomes part of who I am. Maybe it’s not always visible, maybe not even to me. But the mark my friend left on my soul—that will always be there.

I think about how a tree handles the loss of a branch that broke off too close to the trunk. Over time, the bark slowly grows over the wound. Eventually, the scar disappears beneath the surface and only a slight bump remains. But the root of that branch is still there, deep in the wood. Sometimes it even reaches the very heart of the tree. The water the roots draw up from the earth still passes through that place, and in doing so, it affects the tree’s circulation.

That’s how I think of grief. It never really goes away—it becomes part of you, shaping you, even if no one can see it. I think there’s wisdom in accepting that.