Synestesi betyder “samtidig förnimmelse” och först i mogen ålder insåg jag att jag troligen tillhör de fyra procent av befolkningen [1] som har denna egenskap. Allra vanligast är att en synestet automatiskt kopplar samman en färg med en ton, bokstav eller siffra. Men det finns många varianter, “Synestetiska synintryck kan lika gärna handla om geometriska former, gråskala, rastermönster, streck, eller punkter.” [2]
Min variant handlar om siffror i ett geometriskt mönster. Toppbilden visar hur jag i mitt inre uppfattar de positiva heltalen. Den första delen 1–12 påminner om en vanlig klocka. Men för “tonåringarna” och tiotalen därefter vet jag inte varifrån den inre bilden kommer. Mönstret från 20 och uppåt, upprepar sig för varje tiotal, svagt lutande uppåt. Lustigt nog ser jag hundratalen på samma sätt, där 100 har en liknande position som till exempel 20. 600 samma som 26. Därefter går det sedan “brant” upp till 1000.
Om bilden ovan vore tredimensionell, skulle det framgå att serien fjärmar sig från betraktaren (jag), så exempelvis är talet 1000 djupare in i bilden än 100. Talen 100—199, 200-299 och så vidare, har samma form som 1—99. På det sättet påminner det lite om fraktal geometri [7].
Nämner någon ett tal, till exempel 36, ser jag direkt dess position i min krokiga tallinje. Så länge jag kan minnas har jag sett på talen på samma sätt och tänkte nog att alla gjorde det.
Jag vet inte om det hör ihop med synestesi, men i mitt skrivande ser jag den scen jag tänker skriva om, väldigt tydligt i mitt inre. Så när det handlar om miljöbeskrivningar är det för mig bara en fråga om att skriva ner det jag “ser”. Likadant när jag läser visualiserar jag direkt hur det “ser ut” där händelserna utspelar sig. Det sistnämnda tror jag dock är en förmåga jag delar med många. Men det finns också personer som inte ser något för sitt inre över huvud taget när de till exempel läser en roman eller hör någon berätta något. Det kallas afantasi [3] och det kan man ha i varierande grad.
Trots mitt stora intresse för klassisk musik associerar jag inte musik eller toner till färger. Men det finns flera kända musiker som gör det [4]. Kompositören Frans Liszt och jazzlegenden Duke Ellington är två av dem [5, 6] som båda kopplar färg till musik.
Referenser
- En färgstark förmåga: Synestesi, Karolinska institutet
https://ki.se/forskning/en-fargstark-formaga-synestesi - Synestesi, Wikipedia
https://sv.wikipedia.org/wiki/Synestesi - Afantasi, Wikipedia
https://sv.wikipedia.org/wiki/Afantasi - List of people with Synesthesia, Wikipedia
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_people_with_synesthesia - Franz Liszt, Wikipedia
https://en.wikipedia.org/wiki/Franz_Liszt - Duke Ellington, Wikipedia
https://en.wikipedia.org/wiki/Duke_Ellington - Fraktaler
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fraktal