Av en ren slump, när jag letade efter Ingarös högsta punkt, upptäckte jag en överraskande koppling till Årsta, blott ett stenkast från där jag bor.
Efter att med hjälp av Sveriges Geologiska Undersöknings (SGU) kartvisare ha gjort en animering av landhöjningen i Årsta med syftet att hitta dess födelseplats, blev jag nyfiken på den motsvarande platsen på Ingarö. Så jag gjorde en likadan över ön och den visade på en plats inte långt ifrån Brunn som reste sig ur havet för cirka 8000 år sedan.
En noggrann kontroll med Lantmäteriets karttjänst (LMK) visade att platsen är rätt nära Stenollesbacke 11 och ligger för närvarande c:a 65 m ö.h. En god vän boende på Ingarö, menade att lokalbefolkningen ansett att en annan plats på väg ut mot Eknäs, vara öns högsta punkt. I närheten av den vägen, vid Lugnet, finns också en rätt hög bergknalle, Telegrafberget. Men en kontroll med LMK visade att den “bara” är 52 m ö.h. På nätet hittade jag en ytterligare uppgift där skribenten menade att Fågelvikshöjden, sydväst om Återlöga, var den högsta. Men inte den heller. LMK visar att den bara är 57 m ö.h. Slutsatsen blir nog att högsta punkten på Ingarö faktiskt ligger vid Stenollesbacke.
Men hur hänger det här ihop med Årsta annat än att jag där roade mig med en liknande uppgift?
För att få en känsla för öns topologi när jag letade efter Ingarös högsta topp valde jag lagret terräng-skuggning i LMK och i samband med det upptäckte jag den rätt raka kanal, Kolströmmen, som förbinder Baggensfjärden med Grisslingen. Raka formationer i naturen beror ofta på att de är skapade av människan. Men är verkligen Kolströmmen det? En grävd kanal?
Se Fig 2.
Tanken slog mig att Kolströmmen följde en förkastningsspricka även om den är väl kort. Med SGU:s kartvisare valde jag att visa kartan över Ingarös berggrund för att få en övergripande bild över dess geologi.
Överraskande nog skiljer sig den signifikant från resten av Värmdö. Gränsen går i stort sett vid Kolströmmen och vidare längs Ingarös norra kust. Jag blev mer övertygad om att Kolströmmen är en geologisk markör av något slag, kanske en förkastningsspricka.
Utan att gå in på detaljer så är det bruna i kartan granidiorit, det gröna gabbroid. Båda intrusioner för flera miljarder år sedan, men som senare omvandlats till metamorfa bergarter.
Men olika berggrund behöver ju inte med nödvändighet betyda att det är en förkastning som skiljer dem åt. SGU skapade 2018 en rapport över Stockholms geologi bestående av två delar. Den första innehåller en övergripande beskrivning av geologin i området. Den andra hur den inverkat på olika byggprojekt. I den första delen finns en intressant illustration som visar plattrörelser och förkastningssprickor och hur de påverkat området i samband med den så kallade Svekokarelska orogenen (orogen=bergskedjebildning) som skedde för ca: en miljard år sedan.
De feta röda pilarna på Fig 4, visar två motsatta plattrörelser som troligen gett upphov till den förkastning (den svarta heldragna linjen) som slingrar sig söderut. Den passerar precis där Kolströmmen befinner sig och spännande nog är det samma förkastning som sträcker sig västerut genom Årstaviken innan den gör en hårnålssväng tillbaka österut. Att en förkastningen gett upphov till de branta slutningarna från Årsta ner mot viken, visste jag sedan tidigare.
De halva pilarna visar riktningen på de två sidorna om förkastningen. Notera att dessa krafter och rörelser för länge sedan upphört men man kan ändå idag se spåren efter dem.
I Fig 5 syns också att det är olika berggrund längs hela förkastningen. Granidioriten omsluter hela Värmdölandet.
På en karta över topografin blir det också tydligt att Kolströmmen och Årstaviken är förbundna med en sänka som går i öst-västlig riktning.
Då, för länge sedan, var krafterna från de båda plattorna; en riktad österut, den andra västerut, omöjliga att stå emot. De båda sidorna om förkastningen pressades mot varandra, eller gled sidledes jämte varandra. Spänningar byggdes upp som då och då släppte genom jordbävningar. I gränslandet krossades urberget till grus. Delar liggande längre bort, blev för evigt plastiskt deformerade. Det kan också ha uppstått sammansmältningar där de båda ytorna möttes.
Men nu har allt stelnat. Endast några ännu synliga rester minner om dessa dagar. En tvär brant ner mot Årstaviken som är farlig att gå för nära. En allt trängre kanal mellan Ingarö och fastlandet som blir allt svårare att passera. Kopplingen mellan Årsta och Ingarö finns alltså ännu kvar trots att en årsmiljard passerat. Resterna av förkastningen har blivit ett minnesmärke över de omvälvande tider som flytt.
Referenser
Visits: 107